Märkligt...
Det är märkligt hur tiden kan gå så fort. Att dagarna pilar på till en enda stor massa där en dag känns det samma som en vecka eller månad. När dagarna är svåra att fokusera, dom bara är. Och dom är många som känns få. Det känns som massor borde ha hänt. Och massor är det sannerligen som har hänt, men ändå ingenting. Ingenting som egentligen känns väldigt viktigt. Resan är klar. Fantastiska månader med massor utav lärdom. Nu är jag åter hemma. Åter i vardagen. Lever med min kärlek i vår lägenhet. Nu med en liten katt-tjej vid våra fötter. Jobbar kvar på samma, nu med två ställen i mina händer. Utvecklats och stått stilla. Upplevt en sommar som inte har varit något speciell, men väldigt nära och varm i hjärtat. Känner mig lycklig, men trött. Saknar pappa s det svider om det till och från. Jag får önskningar om att kunna rädda världen, men förstår at jag inte är stor nog. Undrar om jg gör rätt att vara här, eller om jag gör fel. Om jag borde åka ut och resa, ge barn kärlek i någon annan del av världen, barn som inte får kärlek. Men vad skulle det ge? ger det något i längden? Hjälper jag eller stjälper jag det barnet?
Så många tankar som vill komma ut...
Igår var en sån där dag, dåligt väder på morgnen o skinande sol på kvällen. Jag sjuklig som få, lämnar jobbet för en promenad längs götgatan. Njutandes av solen. Inhandlandes något för lukt, smak o hörsel - rökelse, te och en cdskiva trots att jag egentligen med min förkylda kropp ändas fick användning av musiken. Just där och då kände jag mig väldigt levande. Väldigt mycket i nuet. Nästan som i ett litet rus. Kärleksrus till min fantastiska kvinna, rus av den friska luften som får mig att längta till svala alptoppar med solighet, lätt vind och den där friska luft som jag aldrig upplevt någon annan stans än just uppe i bergen. En längtan av att bara få vara utan ett enda måste. Ett alldeles eget rus.
Så många tankar som vill komma ut...
Igår var en sån där dag, dåligt väder på morgnen o skinande sol på kvällen. Jag sjuklig som få, lämnar jobbet för en promenad längs götgatan. Njutandes av solen. Inhandlandes något för lukt, smak o hörsel - rökelse, te och en cdskiva trots att jag egentligen med min förkylda kropp ändas fick användning av musiken. Just där och då kände jag mig väldigt levande. Väldigt mycket i nuet. Nästan som i ett litet rus. Kärleksrus till min fantastiska kvinna, rus av den friska luften som får mig att längta till svala alptoppar med solighet, lätt vind och den där friska luft som jag aldrig upplevt någon annan stans än just uppe i bergen. En längtan av att bara få vara utan ett enda måste. Ett alldeles eget rus.
Pa en flygplats...
Nu sitter vi pa en flygplats, narmare bestamt Cebus flygplats och vantar pa att ett litet plan ska ta oss vidare till Palawan. For forsta gangen pa evigheter fryser jag. Beror kanske pa somnbrist eller nagot.
I tva dagar har vi atit middag med vanner vi traffade pa den lilla on vi va pa i nagra dagar. Middagarna har varit pa en lokal, tydligen kand restaurang, dar det mesta finns. Vad sags om orm, kotunga, skoldpadda eller grisansikte?? Tyvarr ar vi lite for fega for sadant, sa vi at annat som inte va tokigt :)
Mer kommer sen! :)
I tva dagar har vi atit middag med vanner vi traffade pa den lilla on vi va pa i nagra dagar. Middagarna har varit pa en lokal, tydligen kand restaurang, dar det mesta finns. Vad sags om orm, kotunga, skoldpadda eller grisansikte?? Tyvarr ar vi lite for fega for sadant, sa vi at annat som inte va tokigt :)
Mer kommer sen! :)
Filippinerna....
Sa var vi har. Inte planerat, men vi ar inte dom som planerar. Och det kandes ratt att aka hit. Det har varit en del flangandesenaste dagarna och jag langtar efter att fa ta det bara lugnt. Lagga mig ner och faktiskt gora ingenting. Dyka nagonstans. Pa torsdag aker vi till Palawan, och dar har vi tankt att gora just det.
Det ar annorlunda har mot Afrika. Annu ett nytt sprak. Men just nu, efter lite somn och resande idag och framforallt en oerhord varme tanker jag dra mig tilbaka till mitt, varat hotellrum och sova.
Kram sa lange
Det ar annorlunda har mot Afrika. Annu ett nytt sprak. Men just nu, efter lite somn och resande idag och framforallt en oerhord varme tanker jag dra mig tilbaka till mitt, varat hotellrum och sova.
Kram sa lange
Regn var det har!
Efter en manad med konstant sol, da vi tillbringat storsta del i skugga for solen ar for varm att vara i, har vi antligen fatt lite regn over vara huvuden. En stark kansla om att vara nyanlanda volontarer har tagit med sig regnet fran England. Jag tycker synd om dom, speciellt paret som ska vara har i tva veckor. Tva veckor och dom forsta dagarna ar gra, blixtriga och till och fran regniga. Det var ju det har med olika sprak... Regn ar underbart, speciellt nar man varit utan det sa lange, men i den har varlden ar aktivitetslistan begransad nar regnet oser ner, och jag kan tanka mig att som nyanland, tycker man inte alltid att det ar jattekul att sitta i ett hus och ploja igenombocker.
Hur som helst, jag tycker att det ar fantastiskt. Men deet borjar racka nu. Jag ar trott pa att vakna pa natten utav att det bokstavligt talat ar storm i rummet och att jag och Maureen som ligger precis vid fonstret vaknar utav att regnet fullkomligt stormar in pa oss.
Idag har vi varit i Maxixe, hamtat ut varat visa sa vi far stanna ytterligare en manad. Det ar ebn spannande fard dit med chapa och "bat-chapa' dit. Idag lyckades batarna krocka ocksa, tur nog var det ingen hand eller sa emellan sa ingen blev skadad.
Hors snart igen, och mamma, ring miig!! Saknar din rost!
PUss!
Hur som helst, jag tycker att det ar fantastiskt. Men deet borjar racka nu. Jag ar trott pa att vakna pa natten utav att det bokstavligt talat ar storm i rummet och att jag och Maureen som ligger precis vid fonstret vaknar utav att regnet fullkomligt stormar in pa oss.
Idag har vi varit i Maxixe, hamtat ut varat visa sa vi far stanna ytterligare en manad. Det ar ebn spannande fard dit med chapa och "bat-chapa' dit. Idag lyckades batarna krocka ocksa, tur nog var det ingen hand eller sa emellan sa ingen blev skadad.
Hors snart igen, och mamma, ring miig!! Saknar din rost!
PUss!
Olika sprak
1 April, 2011, Tofo
22:00
Forsta april. Ny manad. Annu en ny pa projektet. En ny manad i Mocambique. Det finns sa mycket jag skulle vilja beratta. Sa mycket jag skulle vilja visa. Sa mycket som inte talar samma spraksom vart dar hemma. Jag skulle behova forklara saker, saker som pa varat sprak later helt annorlunda an vad det gor har.
Jag skulle behova forklara att har har vi en vakt utanfor var ytterdorr, for att vi ar vita. Och for att vita forknippas med pengar och rikedom. Darfor sitter det en vakt utanfor en dorr, tittandes ut over havet. Han kommer vid 18 och gar vid 6 pa maorgonen. Tank hur det had vart dar hemma....Jag skulle behova forklara den trotthet som lagger sig over en har. Langa fysiska dagar, dar sakaer som buss och transportmedel inte ar en sjalvklarhet, som tar ut sin ratt och tvingar en i sang som ett litet barn.
Och saker som finns hemma, som ar sjalvklarheter sa som riktiga vagar kanns som en fantasi har.Hur skulle jag kunna forklara for ett barn ifran sverige att har gar barnen timme eller timmar pa farliga typ vagar, dar overfyllda chapas kor i alldeles for hog hastighet, dar gar banrnen pa vag till skolan, eller sa gar dom dar det knappt finns en vag, dar det ar sand som skulle ge den mest valtranade traningsvark i vaderna.
Och skolan. Sa fast. Sa inramad och invan. Och a gra. Att sitta pa en skolgard och bara lyssna ar bade fridfullt och plagosamt for en fri sjal som min. Barnen pratar hogt och klart, i kor som ett eko efter lararen. Pa vara engelskalektioner vi haller, upprepar dom nastintill apatiskt vad vi sager.
En annan sak som skulle vara svar att saga pa varat sprak ar den formaga att vara absolut stilla och obrydd som dom sma har har. Vi kan sitta i en san dar overfylld chapa (som for ovrigt skulle ge foraren boter och fangelse i vart hem) och sa ar det en san dar liten i en sjal pa sin mammas rygg, totalt obrydd. Vare sig trangseln, varmen, farten, skumpigheten eller nagot annat i varlden verkar stora det lilla livet. Och dar sitter hon stilla, tyst och tillsynes helt nojd, i timmar om det sa behovs.
Vissa sjlavklarheter pa vart sprak, sadant som vatten och elar inte en lika sjalvklarhet har. Helt plotsligt nar du vart pa toa kan du upptacka att vattnet ar slut och att det inte gar att spola. Da far du ta din hink och ga ner till havet for att hamta spolvatten. Och elen kan vi inte rakna med att den alltid finns, sa som den gor hemma, om det inte rakat varit ett valdigt ovader. Den kan ta slut om vi glommer att fylla pa den med pengar, eller sa ar den faktiskt bara tillfalligt av.
Men det som skiljer oss mest, och skulle ge oss storst problem om vi en dag skulle sla ihop oss till ett och forsoka forma ett sprak ar tiden. Det later sa oskyldigt enkelt men ar sa stort. Tid ar vad som far varlden att ga runt, att ga vidare. Tid ar det som gjort att Afrika, Mocambique ligger sa efter i utveckling. Som gjort det outvecklat. Ger vi det tid, satter oss ned och vantar, pausar varan vald och later den har varlden jobba vidare, sa kanske vi en dag blir lika. Eller kanske inte. HJar finns inte behovet av att utvecklas pa vissa plan. Man ser nog inte ett behov av det. Varfor ska man ha nyheter och nyhetstidningar, nar problemen amn har runt sig ar tillrackliga, och egentligen det enda man bryr sig om. Varfor ska man oroas over vad som hander i varlden nar varlden ar har. Som barnen man fragar vart dom kommer ifran, och svaret man far ar Tofo. Inte Afrika, inte Mocambique, inte inhambane som ar provincen, utan tofo, denna lilla lilla plutt pa kartan som knappt har en asfalterad vag. Och det ar varmt aret runt, varfor ha annat an hyddor av palmblad?
Fast det var inte det har jag menade med tid egentligen, och det var aldrig meningen att lata cynisk.
det jag menade med tid ar den mocambiska tiden. Tiden dar man kan rakna med att ingenting sker da man raknar med att det ska ske. Inget annat an att solen stiger och att den sjunker igen pa kvallen. Men ibland undrar jag om inte tillochmed det ar lite segt.
Man maste vara talmodig, precis som dom sma barnen i chapan, ge upp kampen om uppmarksamheten och stress, precis som dom verkar gora redan vid fodseln, och helt enkelt bara vara.
Du kan inte forvanta dig att din chapa gar innan den ar full, elelr helst overfull och om det tar tre, trettiotre eller hundra trettiotre minuter spelar ingen roll. Sager nagon att dom kommer vid sju, forvanta dig vid nio. Allting bara ar. Det ar enkelt och impelt om du bara lar dig att det ar sa det ar.
Och tank dig, det ar vart sprak och det ar det har spraket och alla miljoner sprak har i varlden. Alla miljoner rytmer. Det har ar bara en liten del. Och det ar bara en liten del av vara skillnader mellan har och dar. Tank da mitt livs olika sprak, har och hemma.
Det var det for nu.
puss
22:00
Forsta april. Ny manad. Annu en ny pa projektet. En ny manad i Mocambique. Det finns sa mycket jag skulle vilja beratta. Sa mycket jag skulle vilja visa. Sa mycket som inte talar samma spraksom vart dar hemma. Jag skulle behova forklara saker, saker som pa varat sprak later helt annorlunda an vad det gor har.
Jag skulle behova forklara att har har vi en vakt utanfor var ytterdorr, for att vi ar vita. Och for att vita forknippas med pengar och rikedom. Darfor sitter det en vakt utanfor en dorr, tittandes ut over havet. Han kommer vid 18 och gar vid 6 pa maorgonen. Tank hur det had vart dar hemma....Jag skulle behova forklara den trotthet som lagger sig over en har. Langa fysiska dagar, dar sakaer som buss och transportmedel inte ar en sjalvklarhet, som tar ut sin ratt och tvingar en i sang som ett litet barn.
Och saker som finns hemma, som ar sjalvklarheter sa som riktiga vagar kanns som en fantasi har.Hur skulle jag kunna forklara for ett barn ifran sverige att har gar barnen timme eller timmar pa farliga typ vagar, dar overfyllda chapas kor i alldeles for hog hastighet, dar gar banrnen pa vag till skolan, eller sa gar dom dar det knappt finns en vag, dar det ar sand som skulle ge den mest valtranade traningsvark i vaderna.
Och skolan. Sa fast. Sa inramad och invan. Och a gra. Att sitta pa en skolgard och bara lyssna ar bade fridfullt och plagosamt for en fri sjal som min. Barnen pratar hogt och klart, i kor som ett eko efter lararen. Pa vara engelskalektioner vi haller, upprepar dom nastintill apatiskt vad vi sager.
En annan sak som skulle vara svar att saga pa varat sprak ar den formaga att vara absolut stilla och obrydd som dom sma har har. Vi kan sitta i en san dar overfylld chapa (som for ovrigt skulle ge foraren boter och fangelse i vart hem) och sa ar det en san dar liten i en sjal pa sin mammas rygg, totalt obrydd. Vare sig trangseln, varmen, farten, skumpigheten eller nagot annat i varlden verkar stora det lilla livet. Och dar sitter hon stilla, tyst och tillsynes helt nojd, i timmar om det sa behovs.
Vissa sjlavklarheter pa vart sprak, sadant som vatten och elar inte en lika sjalvklarhet har. Helt plotsligt nar du vart pa toa kan du upptacka att vattnet ar slut och att det inte gar att spola. Da far du ta din hink och ga ner till havet for att hamta spolvatten. Och elen kan vi inte rakna med att den alltid finns, sa som den gor hemma, om det inte rakat varit ett valdigt ovader. Den kan ta slut om vi glommer att fylla pa den med pengar, eller sa ar den faktiskt bara tillfalligt av.
Men det som skiljer oss mest, och skulle ge oss storst problem om vi en dag skulle sla ihop oss till ett och forsoka forma ett sprak ar tiden. Det later sa oskyldigt enkelt men ar sa stort. Tid ar vad som far varlden att ga runt, att ga vidare. Tid ar det som gjort att Afrika, Mocambique ligger sa efter i utveckling. Som gjort det outvecklat. Ger vi det tid, satter oss ned och vantar, pausar varan vald och later den har varlden jobba vidare, sa kanske vi en dag blir lika. Eller kanske inte. HJar finns inte behovet av att utvecklas pa vissa plan. Man ser nog inte ett behov av det. Varfor ska man ha nyheter och nyhetstidningar, nar problemen amn har runt sig ar tillrackliga, och egentligen det enda man bryr sig om. Varfor ska man oroas over vad som hander i varlden nar varlden ar har. Som barnen man fragar vart dom kommer ifran, och svaret man far ar Tofo. Inte Afrika, inte Mocambique, inte inhambane som ar provincen, utan tofo, denna lilla lilla plutt pa kartan som knappt har en asfalterad vag. Och det ar varmt aret runt, varfor ha annat an hyddor av palmblad?
Fast det var inte det har jag menade med tid egentligen, och det var aldrig meningen att lata cynisk.
det jag menade med tid ar den mocambiska tiden. Tiden dar man kan rakna med att ingenting sker da man raknar med att det ska ske. Inget annat an att solen stiger och att den sjunker igen pa kvallen. Men ibland undrar jag om inte tillochmed det ar lite segt.
Man maste vara talmodig, precis som dom sma barnen i chapan, ge upp kampen om uppmarksamheten och stress, precis som dom verkar gora redan vid fodseln, och helt enkelt bara vara.
Du kan inte forvanta dig att din chapa gar innan den ar full, elelr helst overfull och om det tar tre, trettiotre eller hundra trettiotre minuter spelar ingen roll. Sager nagon att dom kommer vid sju, forvanta dig vid nio. Allting bara ar. Det ar enkelt och impelt om du bara lar dig att det ar sa det ar.
Och tank dig, det ar vart sprak och det ar det har spraket och alla miljoner sprak har i varlden. Alla miljoner rytmer. Det har ar bara en liten del. Och det ar bara en liten del av vara skillnader mellan har och dar. Tank da mitt livs olika sprak, har och hemma.
Det var det for nu.
puss
Tofolife
Dagarna gar. Dom ar lika men anda sa olika. Vi ar mycket i vattnet, men ovanligt lite for att faktiskt bo PA stranden. Nu nar jag sitter har och skriver pa datorn som vi har i huset ibland, sa ser jag vagorna utanfor dorren, nedanfor huset. varje natt somnar jag till ljudet av stora vattenmassor som rullar in och sedan dras ut i det oandliga igen.
Dagarna innebar allt fran att hanga pa stranden med lokalbor eller turister, att leta efter doda skoldpaddor, eller deras kvarlevor (tyvarr hittade vi fyra stycken igar), att lyssna pa foredrag, dyka och rakna fiskar i korallrev, aka bat, det ar mycket aka bat, snabb rolig och skumpig gummibat, bada, svettas, ata mat, simma med valhajar eller jatte mantas och det senaste, att volontara pa skolor.
Dom senaste tva dagarna har vi varit i en skola, 45 minuters promenad i sand harifrfan. Vi ska borja varra dar och lara ut engelska... Skolan ar fin, den ligger mitt ute i ingenstans, har nagra byggnader och nagra vasshyddor som olika klassrum. Det ar charmigt, det kanns sa afrikanskt, precis sa som man hade en bild av hur det skulle vara.
Men sa jamfor jag den, med den skola/barnhem som jag var pa en gang forra veckan, dar allt ar halvtrasigt. Dar det inte finns en endaste leksak forutom ett rosa pennfodral i hardplast som barnen alskar och det gar runt runt bland dom. Dar dom har tre barn som ar helt handikappande, liggande som mer eller mindre kollin, men sa glada anda. Dar dom har tva sma tjejer som ar i standigt behov av uppmarksamhet och narhet och samtidigt en miljon andra ungar i minialder som vill ha kramar i mangder. Pa nagot satt kanns det som att det ar dar man borde vara, hos dom som behover det... Eller gor dom det...?
I helgen var vi i Vilanculo. En fin liten stad, nagra timmar upp fran dar vi ar nu. Vi var fyra fran oss har i volontarhuset och vara tva "ledare".
Vi hade en egen dhow, en form av segelbat, som vi bordade hela dagen under lordagen. Vi at fantastisk sjomat som dom lagade pa en grill pa baten... Det var oerhort vackert, men inte mycket att gora. (just nu ar det stromavbrott till och fran hela tiden, disco -AFRICA) Och senare, aven popcorn. Det var en harlig dag med lite ny solbranna, och helt fantastiskt att faktiskt komma ifran den har stranden som vi bor pa ett litet tag, for hur fint det an ar och hur stor stranden an ma vara, sa blir det langtrakigt. Och kanske bast av allt, vi fick ett eget rum dar borta. Vilket innebar att vi inte behovde dela med fyra andra (Nu har vi bytt till "tantrummet", innan dess boddde vi med dom unga) vilket innebar att vi inte behovde vakna av att andra hade sex i sangen bredvid... Och vilket innebar att vi kunde sova tillsammans, nara, nara varandra.
Jag har gjort klart openwater nu... Och jag gillar det INTE. Men jag tror att om jag bara ger det tid och en arlig chans sa borde jag tycka om det. Hur kan man inte gilla det egentligen? En helt ny och annan varld. Sa mycket att se som man aldrig har sett. Sa mycket smatt och sa mycket stort. Jag kan inte tanka mig att jag inte kommer tycka om det om jag bara fortsatter att forsoka. Pa mitt sista dyk sa sag jag iallafall en smalleyed stingray, vilket tydligen ar JATTEOVANLIGT. Och enskoldpadda. En stor och fin.
The moz-stile..
Det handlar om att gilla det. Jag tror att det ar sa det ar. Gilla livet som det ar har. Gilla the mooooz-stile. Den som innebar att inget gar fort. Att leenden fran folk i servicesektorn inte ar sjalvklart. Att min mage VAGRAR sammarbeta... suck. Och att gilla lugnet i detta strandliv.
Vi har varit ute pa en oceansafari an sa lange. Hoga vagor i ribbat gjorde bade mig och Mau lite sjosjuka. Men det ar vackert. Det turkosa haet. Det hantverk man anda maste saga att det ar da vi alla hjalps at for att vrida baten ut i havet, dra ut den mot vagorna, slanga oss i och gasa full fart ut dar vaorna inte bryter.
Sen att aka runt i baten, dar det knappast pratas nagot, dar ogonen ar det enda sinnet vi anvander. Ogon och horsel. Sokande i det turkosa. Och plotsligt bryts ytan av deliner som hoppar och leker runt om baten. Vi stannar for att hoppa ner med dom men det humoret ar dom inte pa just den dagen oh simmar ivag. Vi fortsatter att aka och plotsligt ropar och pekar mannen som sitter i den lilla "utsiktstornet" langst bak i baten, vi tittar ditat och dar under vattnet ser vi en skugga. En stor skugga. Pa med snorkel o fenor och hopp i. Under mig ser jag det. Djuret vi faktiskt kommit hit for. Den ar ganska djupt, men den simmar dar lugnt under mig. Vi simmar med den ett tg men den vill inte och dyker. Forutom att en san dar BLUEBOTTLE som dom heter, brand mig - over munnen, sa var det maktigt.
Senare under smma safari sag vi en till valhaj, aven denna simmandes i en valdig fart.
Och idag, da ska jag for forsta gangen har ner med cylindrar och se varldn under vattnet, vilken har ska vara overfylld av djur i alla former....
Vi har varit ute pa en oceansafari an sa lange. Hoga vagor i ribbat gjorde bade mig och Mau lite sjosjuka. Men det ar vackert. Det turkosa haet. Det hantverk man anda maste saga att det ar da vi alla hjalps at for att vrida baten ut i havet, dra ut den mot vagorna, slanga oss i och gasa full fart ut dar vaorna inte bryter.
Sen att aka runt i baten, dar det knappast pratas nagot, dar ogonen ar det enda sinnet vi anvander. Ogon och horsel. Sokande i det turkosa. Och plotsligt bryts ytan av deliner som hoppar och leker runt om baten. Vi stannar for att hoppa ner med dom men det humoret ar dom inte pa just den dagen oh simmar ivag. Vi fortsatter att aka och plotsligt ropar och pekar mannen som sitter i den lilla "utsiktstornet" langst bak i baten, vi tittar ditat och dar under vattnet ser vi en skugga. En stor skugga. Pa med snorkel o fenor och hopp i. Under mig ser jag det. Djuret vi faktiskt kommit hit for. Den ar ganska djupt, men den simmar dar lugnt under mig. Vi simmar med den ett tg men den vill inte och dyker. Forutom att en san dar BLUEBOTTLE som dom heter, brand mig - over munnen, sa var det maktigt.
Senare under smma safari sag vi en till valhaj, aven denna simmandes i en valdig fart.
Och idag, da ska jag for forsta gangen har ner med cylindrar och se varldn under vattnet, vilken har ska vara overfylld av djur i alla former....
Bom dia tofo....
Da var vi har. Har som i dar vi ska vara i ytterligare atta veckor. Vagen hit har varit... annorlunda. Rolig. resande. Pafrestande.... Igar akte vi ifran Bilene, med oss har vi smugglat Alimenda, var egna guide.
Vi akte buss hit. Sex timmar i ilfart pa en skramlig buss. Charmigt, absolut. Man far inte vara radd for narhet da man i princip sitter i grannens kna. Vi har tur som har ar Al, utan honom hade vi antagligen behovt betala det dubbla for at komma hit...
Tofo ar fint. Stranden helt fantastisk. Den ar verkligen oandlig, den ar vit, den ar galet folktom och det ar stora vagor som rullar in fran det turkosa havet. Vinden flaktar sadar som den bara gor dar land och hav mots, och solen steker utan att ge en chans att gomma sig i nagon skugga pa den enorma stranden. Det ar varmt och manga liter vatten maste drickas. Mangon ar galet god och finns overallt.
Jag har dock upptackt en sak jag absolut inte gillar!! Det ar sma blaa saker, tror att dom kallas "bluebubles", ser ut som en liten bubbla med en bla trad hangande efter, som spolas upp pa stranden. Och dessa sma - dom BRANNS!!! AJ!!
Folket har fascinerar mig. Jag hade en bild av att alla ar trevliga. Att alla skulle le och vara glada. Servicemindade... Sa ar det VERKLIGEN inte. Dom ar oerhort reserverade, och inte forn man pratat med dom minst tva ganger kan man fa ett leende. Lite harddraget och alla over en kant, men kanslan ar sa.
Jag gar runt i ett standigt illamaende, dels fran Malariatabletterna men de senaste tva dgnen aven fran bakterier som mina magbakterier har krig med i min kropp. Igar morse (da vi skulle aka fran Bilene) sprutade det bade uppat oh nedat... Och buss pa det.. Men pa nagot satt gick det anda. Sex timmar pa buss, halvt svimfardig med en onskan om att trycka upp och ner tamponger lite varstans fixade jag det ana.
Jag har nog aldrig kant mig sa ohet som jag gor just nu, och stackars Mau far leva med det. Vi har kommit varandra nara pa alla plan vid det har laget.. Och snart hoppas jag att min kropp ar resistent mot ALLA bakterier Afrika kan komma att vilja ge mig.
Klockan 13 ska vi mota upp var organisation. Da borjar ett nytt liv. Ett liv i havet (hoppas jag)! Jag langtar efter den kansla jag kommer fa forsta gangen jag hoppar ner i detta enorma blaa, och ser det livet dar under. Efter det, da ska jag skriva. Jag ska skriva ner alla kanslor, alla detaljer. Allt.
Nu, ska jag lamna den har datorn och ta mig ner till havet, lata min kropp skoljas av vaorna och hoppas innerligt att ingen utav dom dar blaa sakerna branner mig med sin dumma trad.
Och tyvarr, det har med datorer verkar dom inte vara helt high pa... Sa blir nog inte sa mycket sittande vid datorn..
Vi akte buss hit. Sex timmar i ilfart pa en skramlig buss. Charmigt, absolut. Man far inte vara radd for narhet da man i princip sitter i grannens kna. Vi har tur som har ar Al, utan honom hade vi antagligen behovt betala det dubbla for at komma hit...
Tofo ar fint. Stranden helt fantastisk. Den ar verkligen oandlig, den ar vit, den ar galet folktom och det ar stora vagor som rullar in fran det turkosa havet. Vinden flaktar sadar som den bara gor dar land och hav mots, och solen steker utan att ge en chans att gomma sig i nagon skugga pa den enorma stranden. Det ar varmt och manga liter vatten maste drickas. Mangon ar galet god och finns overallt.
Jag har dock upptackt en sak jag absolut inte gillar!! Det ar sma blaa saker, tror att dom kallas "bluebubles", ser ut som en liten bubbla med en bla trad hangande efter, som spolas upp pa stranden. Och dessa sma - dom BRANNS!!! AJ!!
Folket har fascinerar mig. Jag hade en bild av att alla ar trevliga. Att alla skulle le och vara glada. Servicemindade... Sa ar det VERKLIGEN inte. Dom ar oerhort reserverade, och inte forn man pratat med dom minst tva ganger kan man fa ett leende. Lite harddraget och alla over en kant, men kanslan ar sa.
Jag gar runt i ett standigt illamaende, dels fran Malariatabletterna men de senaste tva dgnen aven fran bakterier som mina magbakterier har krig med i min kropp. Igar morse (da vi skulle aka fran Bilene) sprutade det bade uppat oh nedat... Och buss pa det.. Men pa nagot satt gick det anda. Sex timmar pa buss, halvt svimfardig med en onskan om att trycka upp och ner tamponger lite varstans fixade jag det ana.
Jag har nog aldrig kant mig sa ohet som jag gor just nu, och stackars Mau far leva med det. Vi har kommit varandra nara pa alla plan vid det har laget.. Och snart hoppas jag att min kropp ar resistent mot ALLA bakterier Afrika kan komma att vilja ge mig.
Klockan 13 ska vi mota upp var organisation. Da borjar ett nytt liv. Ett liv i havet (hoppas jag)! Jag langtar efter den kansla jag kommer fa forsta gangen jag hoppar ner i detta enorma blaa, och ser det livet dar under. Efter det, da ska jag skriva. Jag ska skriva ner alla kanslor, alla detaljer. Allt.
Nu, ska jag lamna den har datorn och ta mig ner till havet, lata min kropp skoljas av vaorna och hoppas innerligt att ingen utav dom dar blaa sakerna branner mig med sin dumma trad.
Och tyvarr, det har med datorer verkar dom inte vara helt high pa... Sa blir nog inte sa mycket sittande vid datorn..
Urdrag
1 mars (9.10)
"Antligen pavag. Ett dygn senare an tankt, sitter vi nu tusentals meter uppe i luften. Ett nollgradigt sverige ar nu bara ett minne, en bild i bakhuvudet. Det ar en lang resa framfor oss. Och det kanns markligt att inte ha en aning om vad som vantar oss nar vi kommer fram..."
2 mars (runt 8.00)
Tredje flyget var perfekt. Stort. Jag har lite svart att sova pa plan, mina krossdelar somnar och vacker mig av att dom sticks. Inte nu, nar vi fick breda ut oss over fyra saten...
2 mars (runt 21)
...smog in hit och ligger nu i den skonaste sangen jag nagonsin legat i, och super imig ljud och dofter fran staden runtomkring mig. Sa trott, sa lang dag, sa lange sedan jag sov djupt, lange och sammanhangande."
"jag har aldrig kannt mig sa vilsen i en stad. Vart gar man om trottoaren ar mer sonder an hel? Om sopor tacker stora delar sv vagen, om vagen inte tycks leda nagonstans. Om det man hort om stadenmest handlar om museum?"
Nu.
Det finns sa mycket att skriva. Har inte den tiden nu. Nagra korta koarta uttdrag ur dagboken.
Det ar sa annorlunda. Sa inte sverige. Sa mycket folk och sa mycket fart.
Chapas... typ taxi eller buss liknande sak... Det ska jag beratta mer om nar jag sitter vid en annan dator, for det ar nagot otroligt. Den vi har akt i i dag korde runt i over en timma for at fylla pa folk i bussen. Tank da att den redan var full ( typ en minivan), och sen nar den var sa full at det varkligen inte hade gatt i fler manniskor (dom pressar igen dorren pa dom som star, bojda och hangande over alla andra) da kor dom i vag i all varldens fart.... det ni...
Nu ar vi iallafall i en liten by. Nara havet. Imorrn verkar detsom vi ska fiska....
Nu ska vi ga o duscha, for det behovs. Saknar er hemma, onskar jag kunde skicka en liten kansla till er om hur det ar at vara har....
karlek!
"Antligen pavag. Ett dygn senare an tankt, sitter vi nu tusentals meter uppe i luften. Ett nollgradigt sverige ar nu bara ett minne, en bild i bakhuvudet. Det ar en lang resa framfor oss. Och det kanns markligt att inte ha en aning om vad som vantar oss nar vi kommer fram..."
2 mars (runt 8.00)
Tredje flyget var perfekt. Stort. Jag har lite svart att sova pa plan, mina krossdelar somnar och vacker mig av att dom sticks. Inte nu, nar vi fick breda ut oss over fyra saten...
2 mars (runt 21)
...smog in hit och ligger nu i den skonaste sangen jag nagonsin legat i, och super imig ljud och dofter fran staden runtomkring mig. Sa trott, sa lang dag, sa lange sedan jag sov djupt, lange och sammanhangande."
"jag har aldrig kannt mig sa vilsen i en stad. Vart gar man om trottoaren ar mer sonder an hel? Om sopor tacker stora delar sv vagen, om vagen inte tycks leda nagonstans. Om det man hort om stadenmest handlar om museum?"
Nu.
Det finns sa mycket att skriva. Har inte den tiden nu. Nagra korta koarta uttdrag ur dagboken.
Det ar sa annorlunda. Sa inte sverige. Sa mycket folk och sa mycket fart.
Chapas... typ taxi eller buss liknande sak... Det ska jag beratta mer om nar jag sitter vid en annan dator, for det ar nagot otroligt. Den vi har akt i i dag korde runt i over en timma for at fylla pa folk i bussen. Tank da att den redan var full ( typ en minivan), och sen nar den var sa full at det varkligen inte hade gatt i fler manniskor (dom pressar igen dorren pa dom som star, bojda och hangande over alla andra) da kor dom i vag i all varldens fart.... det ni...
Nu ar vi iallafall i en liten by. Nara havet. Imorrn verkar detsom vi ska fiska....
Nu ska vi ga o duscha, for det behovs. Saknar er hemma, onskar jag kunde skicka en liten kansla till er om hur det ar at vara har....
karlek!
Just like this
Mage som strular, kramp och knip.. Hjärta som känner. Julmat som väntar (jag får bara äta flyande närmsta två dygnen... det skiter vi i ikväll...)
Nu har jag bestämt mig. Nu ska jag bara vara. Bara känna bra. Det känns som en lättnad. Det värsta som kan hända är ju inget egentligen. Så let's be. Just like this, just like that.
Höj musiken, skit i det mesta, Lev.
Nu har jag bestämt mig. Nu ska jag bara vara. Bara känna bra. Det känns som en lättnad. Det värsta som kan hända är ju inget egentligen. Så let's be. Just like this, just like that.
Höj musiken, skit i det mesta, Lev.
Den svarta sjukan....
Jag har aldrig ansett mig att vara en av dom där som har den där sjukdomen... Den som får en att få ont i hals, och hjärta. Som sliter i en. Som drar en mellan rätt och fel, vett och etikett.... Mellan allt... Men ibland smyger den sig på mig... På ett sätt som den aldrig gjort förut. Men som sagt, jag har aldrig ansett mig att ha den, snarare tvärtom.
Det är en ny känsla. En obehaglig.
En bekräftande.
Hur mycket är okej, hur mycket är det inte.
Jag tror det handlar om att inte förstå ett beteende. Att inte förstå för att man själv aldrig skulle göra på ett visst vis, och skulle man göra det så skulle det vara av en anledning - så när en annan person gör så, så blir det väldigt, väldigt fel för ens logiska huvud.
Och att försöka förstå, försöka tycka att det är okej, är inte alltid rätt. Tankar driver med en.
Ett sms för mycket, en koll för mycket där, en sida som trycks bort, ett uttryck som tar sig vid... Någonting nytt, någonting man inte känner igen. Kanske, antagligen totalt oskyldigt.
Man säger alltid att svarta sjukan kommer från osäkerhet runt sig själv... Men för mig är det inte det det handlar om, eller är det det?
Jag är inte osäker på mig själv, på känslorna. Kanske över att jag inte räcker till, räcker till just nu..
Inte vet jag... En svart och förvirrad sjuka, som jag sakta tar mina "tabletter" mot... 
Somedays you just can't stop asking why....
Huvud tungt, och hjärtat trött... eller är det tvärtom..?
När tappar man sig själv, tappar sina värderingar och tappar sin själ? Går vilse i en stor labyrint.
Är livet en ständig vandring, en längtan efter något? En avsaknad av känsla som man vet hur den ska kännas? Som man efterlängtar? Som man saknar.
Och vad händer när man inte kan förkara, inte vet vad orden ska kunna tillföra. Hur dom ska vandra ut ur mun och hjärta. När man inte ens vet ordens former inombords. När dom ena dagen är långa och svårformliga och nästa korta och lätta.
Just be free...
När tappar man sig själv, tappar sina värderingar och tappar sin själ? Går vilse i en stor labyrint.
Är livet en ständig vandring, en längtan efter något? En avsaknad av känsla som man vet hur den ska kännas? Som man efterlängtar? Som man saknar.
Och vad händer när man inte kan förkara, inte vet vad orden ska kunna tillföra. Hur dom ska vandra ut ur mun och hjärta. När man inte ens vet ordens former inombords. När dom ena dagen är långa och svårformliga och nästa korta och lätta.
Just be free...
I thought that I heard you laughing...
En lång, lång dag på jobet. Lång. Lång dag på 6 timmar. Ingenting, men så lång.
Nu sitter jag och lickar ner över hötorget som dränks i regnet. Men regnet känns varmt. Solen gör det mjukt. Det blir en såndär omöjlig konstig och vacker kontrast. Svart himmel, ljusstrålar som färgar allt i guld, och ett tung regn som gör hela bilden suddig. Vackert va minst sagt ordet.
Jag vill åka hem nu. Jag vill åka hem med min älskling och lägga mig i hennes armar och somna där, tryggt. Hon skrev en så fin lapp idag till mig. Den rörde mig verkligen. Så vackra ord. Och så vacker hon är, min fina lilla fillippin.
Nu sitter jag och lickar ner över hötorget som dränks i regnet. Men regnet känns varmt. Solen gör det mjukt. Det blir en såndär omöjlig konstig och vacker kontrast. Svart himmel, ljusstrålar som färgar allt i guld, och ett tung regn som gör hela bilden suddig. Vackert va minst sagt ordet.
Jag vill åka hem nu. Jag vill åka hem med min älskling och lägga mig i hennes armar och somna där, tryggt. Hon skrev en så fin lapp idag till mig. Den rörde mig verkligen. Så vackra ord. Och så vacker hon är, min fina lilla fillippin.
Ont i hjärtat
Igår va den där. Den där Längtan som jag fasar så för. Längtan som är som en egen person som sliter mig i bitar. Som dränker mig i sorg. En känsla som nästan aldrig kommer men igår, igår då kom den. Den lade sig som ett moln runt mig. Stor och mörk och tung. Tårar som är omöjliga att hålla inne.En ren och skär längtan. En knivskarp klarsynthet hur jävla död han är, min pappa. Och hur galet mycket han ändå lever i mig. Hur absurt mycket jag faktiskt saknar honom. Hur mycket jag går och längtar efter att få känna min pappahand i min egna barnhand. Hans lockar som lägger sig runt fingret. Knivskarpt. En egg som rispar och låter blodet sippra ur, en rädsla. Galenskap. Ensamhet. Borta.
Och idag ligger känslan som en malande oro i bakhuvudet. Jag känner mig fattig idag. Just nu, efter ett stormbråk känner jag mig ännu mera ensam. Varför bråkar man ibland, så att hjärtat spricker och jag inte kan hitta vare sig grund eller mening...aj
Och idag ligger känslan som en malande oro i bakhuvudet. Jag känner mig fattig idag. Just nu, efter ett stormbråk känner jag mig ännu mera ensam. Varför bråkar man ibland, så att hjärtat spricker och jag inte kan hitta vare sig grund eller mening...aj
Kommer vulkanen och vindarna hålla sig på rätt sätt för oss?
Senaste veckan har vi gått runt och undrat. Undrat om i kommer att komma iväg, kommer få se denna stad som sägs vara så fantastisk... Om en vecka är vi i Istanbul - eller...?
Jag har aldrig varit såhär oförväntansfull inför en resa... Aldrig vetat så lite eller varit så här oförberedd. Just nu sitter jag i ett stökigt rum, med solen som lyser in och värmer mina bleka ben, radion spelar lugn musik, jag har vaknat för ett tag sen men inte kommit långt sen jag slog upp ögonen, och dessutom är väskor inte framtagna, kläder inte packade eller påtänta att bli packade... Vart är passet? Vad ska göras innan vi åker? Är vi verkligen i ISTANBUL ikväll? Inatt?? Hur luktar det där? Hur känns Istansbuls puls mot min hy. Är vi en match? Vad ska jag ha med? Graderna ligger på 22. Svensk sommar. Vad har man på sig en svensk sommar? Jag kommer inte ihåg..
Går ens planet?? Har askan lagt sig, kommer vindarna att blåsa i rätt riktning, och framför allt kommer vi hem?! Kommer inte vi hem, kommer antagligen inte Flip hem. Tre ställen utan sina chefer... Spännande kan det helt klart bli..
Hur det än blir kommer det att bli ett äventyr. Och ärligt... Nu här i solen, när jag sluter mina ögon, kan jag nästan tänka mig bort till en annan plats, där jag tror att det är mycket lukter myckt ljud, mycket liv. Till Orienten. Jag och hon :)
Jag har aldrig varit såhär oförväntansfull inför en resa... Aldrig vetat så lite eller varit så här oförberedd. Just nu sitter jag i ett stökigt rum, med solen som lyser in och värmer mina bleka ben, radion spelar lugn musik, jag har vaknat för ett tag sen men inte kommit långt sen jag slog upp ögonen, och dessutom är väskor inte framtagna, kläder inte packade eller påtänta att bli packade... Vart är passet? Vad ska göras innan vi åker? Är vi verkligen i ISTANBUL ikväll? Inatt?? Hur luktar det där? Hur känns Istansbuls puls mot min hy. Är vi en match? Vad ska jag ha med? Graderna ligger på 22. Svensk sommar. Vad har man på sig en svensk sommar? Jag kommer inte ihåg..
Går ens planet?? Har askan lagt sig, kommer vindarna att blåsa i rätt riktning, och framför allt kommer vi hem?! Kommer inte vi hem, kommer antagligen inte Flip hem. Tre ställen utan sina chefer... Spännande kan det helt klart bli..
Hur det än blir kommer det att bli ett äventyr. Och ärligt... Nu här i solen, när jag sluter mina ögon, kan jag nästan tänka mig bort till en annan plats, där jag tror att det är mycket lukter myckt ljud, mycket liv. Till Orienten. Jag och hon :)
grått
"Stanna Anna jag ber dig, Anna du jag vill ha dig, Anna jag kommer ta dig, innan natten blir till dag".
Grått. det är vad jag ser. Snön är inte längre vit, den är grå. Den vita och svarta stammen på björken utanför fönstret är inte längre vit och svart, den är grå, marken som har letat sig upp från snöns tunga täckte tycks vara grå, husen är gråa, himlen är grå, asfalten är grå och jag är grå. Allt är grått. Ibland hittar jag inte nyanser och kontraster i livets gång. En virvlande ström omger - en grå - jag förväntas att åka med den. För att skapa minsta möjliga smärta. För att inte störa "livets" väg i strömmen. Inte bryta det möster som den i år har skapat. Men ibland slår tanken mig, att vända. Simma motströms, våga sträta, bryta den väg som bara är.
"För du är en nolla och jag din idol"
Grått. det är vad jag ser. Snön är inte längre vit, den är grå. Den vita och svarta stammen på björken utanför fönstret är inte längre vit och svart, den är grå, marken som har letat sig upp från snöns tunga täckte tycks vara grå, husen är gråa, himlen är grå, asfalten är grå och jag är grå. Allt är grått. Ibland hittar jag inte nyanser och kontraster i livets gång. En virvlande ström omger - en grå - jag förväntas att åka med den. För att skapa minsta möjliga smärta. För att inte störa "livets" väg i strömmen. Inte bryta det möster som den i år har skapat. Men ibland slår tanken mig, att vända. Simma motströms, våga sträta, bryta den väg som bara är.
"För du är en nolla och jag din idol"
Pappa min...
Ibland kommer jag på mig själv med att glömma. Att glömma att han faktiskt är borta. Fortfarande. Jag undrar vart han är. Finns det något kvar. Man väljer väl att tro, tro på att livet inte tar slut bara för det fysiska gör det. Min tro och förhoppning är att dom är tillsammans, med alla andra, men framförallt med varandra, pappa och Nico. Dom två gamla vännerna. Dom två, barnen från ingemansland. Peter Pan.
Det är en märklig känsla att jag inte kan tänka mig pappa som gammal. Han var liksom inte den. Han skulle inte bli det. Han skulle vara ung och bli ihågkommen som det. Och det är så jag kommer att förevig minnas honom.
Det som är jobbigt är vardagen. Jag vill ta del av hans liv och att han ska få a del i min. Jag vill presentera honom, han, min pappa som är en del va mig, och den jag har blivit... Jag vill höra hans åsikter, hans tankar. Framförallt så saknar jag nätterna. Alla långa nätter när tid och rum försvann i prat om allt och inget. Och jag sakanr stunder, speciella stunder. Stunder som vi två ensamma i båten bara för att åka, handla på ica, gå runt och strosa i trädgården, hand i hand genom staden.. Jag undrar hur vi hade vart nu. Hade vi vart så tighta som vi alltid varit? hade jag haft en egen bil för att kunna åka till pappa ofta. Och återien så slår mig känslan, han finns inte. Återigen kytnävsslaget i magen.
Det är en märklig känsla att jag inte kan tänka mig pappa som gammal. Han var liksom inte den. Han skulle inte bli det. Han skulle vara ung och bli ihågkommen som det. Och det är så jag kommer att förevig minnas honom.
Det som är jobbigt är vardagen. Jag vill ta del av hans liv och att han ska få a del i min. Jag vill presentera honom, han, min pappa som är en del va mig, och den jag har blivit... Jag vill höra hans åsikter, hans tankar. Framförallt så saknar jag nätterna. Alla långa nätter när tid och rum försvann i prat om allt och inget. Och jag sakanr stunder, speciella stunder. Stunder som vi två ensamma i båten bara för att åka, handla på ica, gå runt och strosa i trädgården, hand i hand genom staden.. Jag undrar hur vi hade vart nu. Hade vi vart så tighta som vi alltid varit? hade jag haft en egen bil för att kunna åka till pappa ofta. Och återien så slår mig känslan, han finns inte. Återigen kytnävsslaget i magen.
